Skapande hälsa

Triggervarning - är du en närstående, eller vän till mig så kan det här vara jobbigt att läsa. 

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Idag fyller jag 30. För mig har det talet varit ett slags gränsland så länge jag kan minnas. När mina föräldrar fyllde 30 så gick de in i gubb- och tantåldern. Traditionen sa att alla vänner och släktingar skulle utsätta dem för någon slags skämtsam festlighet, inte helt olik en svensexa eller möhippa. Min mamma fick åka skidor (som hon uppenbarligen inte är så bra på) med en tröja där någon upprepade gånger skrivit tant. Min pappa fick bada med rosa badräckt och äta en banan under vattnet. Min moster fick jogga baklänges genom samhället. Det var vårt sätt att säga: Välkommen in på gammel-sidan av livet. 

 

Förutom det här hade jag som barn en del tunga perioder. Delvis berodde det på yttre omständigheter och delvis berodde det på mig och känslor jag hade svårt att hantera. Jag minns att jag var rädd. Inte för människor utan för att jag var en dålig person. Det kändes som om jag aldrig kunde vara snäll nog, eller göra saker bra nog och min rädsla låg i att jag på något sätt skulle straffas för det - av Gud eller någon annan. Idag är jag vuxen och kluven i mitt sätt att se på det här. Jag minns att jag som barn tyckte mig vara vuxen och i kontroll över mina beslut, men från mitt vuxna perspektiv ser jag ett barn med behov. Det här är inget man ska klandra mina föräldrar eller närstående för (jag vill vara noga med det!) jag berättade aldrig och lät dom aldrig veta på vilket sätt jag var rädd eller varför. När jag blev äldre så blev jag mer och mer trött. Anledningarna kan kvitta, det var mycket skit som hände som slet på mig. I början av tonåren hade jag det som tyngst. Jag åt inte, jag sov ofta bara 1-2 timmar på nätterna och somnade istället under lektionerna på skolan. Jag var så svag att mina vänner bar mig uppför trapporna till lektionerna, eftersom jag inte kunde gå i dem själv. Vid ett tillfälle när en person slog mig minns jag att jag trots att det gjorde ont, helt enkelt inte kunde bry mig. Det saknade helt betydelse för mig. Känslan, handlingen, jag kunde inte reagera på det. Någonstans hade jag alltid en tanke om att det jag gick igenom inte skulle vara för evigt. Jag hade lagt upp en plan om att flytta när jag fyllde 15 för att gå gymnasiet på annan ort. Flera gånger om dagen räknade jag först åren, sedan dagarna och till sist timmarna. Det kom till en punkt där jag överlevde timme för timme, eftersom jag inte visste hur jag skulle kunna göra något annat. Jag grät varje kväll och bad Gud att jag skulle få dö under natten och grät sedan igen på morgonen när solen gick upp eftersom jag överlevt och var tvungen leva igenom en till dag. Vid ett tillfälle försökte jag avsluta det, men klarade inte av det eftersom jag hade en lillebror som betydde väldigt mycket för mig. Det kändes som ett svek att lämna honom. Istället fann jag tröst i att om jag inte åt så skulle jag inte behöva stå ut länge till ändå. Det jag vill berätta om som gör 30 så speciellt för mig är när mitt hopp tog slut. Det var inget särskilt som hände. Jag minns att jag låg på min säng och var ensam, vilket var skönt. Det fanns ingen dörr till mitt rum, så jag hade en stund där jag bara kunde vila när ingen annan var hemma. Det som hände var att det kändes som om något brast inom mig. Jag visste plötsligt att ingenting någonsin skulle förändras. Timmarna skulle aldrig gå, jag skulle aldrig dö och jag skulle alltid vara i samma situation som jag var i just den stunden. Det var då jag gav upp och förlorade den sista delen av mig själv. Jag bad igen, men inte om att få dö. I den bönen hade jag allt jag önskade, men som jag trodde att jag aldrig kunde få: Jag ville bo i en ny stad, jag ville ha vänner, jag ville leva med någon jag älskade i ett hem där jag var trygg och jag ville utbilda mig. Till vad spelade ingen roll, jag ville få lära mig något. I min bön gjorde jag en slags deal om att mitt liv skulle vara tills jag fyllde 30, om jag fick uppleva allt det jag önskade. Jag somnade. När jag vaknade hade jag hoppats på att poff... mitt liv skulle vara annorlunda, men det var det inte. Jag kände mig sviken. Allt kom till ytterligare en punkt, där jag helt enkelt stängde av och gick. Bokstavligt talat. Jag gick. Jag lämnade huset jag var i just då, gick nerför en backe och kunde inte längre minnas vart jag kom ifrån, eller varför jag gått, men jag visste att jag inte kunde gå tillbaka. Allteftersom glömde jag allt. Jag var som inte ens medveten om att jag var en person med ett namn, allt som fanns var mina steg, mörkret och kylan. När jag började frysa mindes jag en trappuppgång med renfällar där jag kunde spendera natten, men inte vägen dit. Sedan mindes jag att det fanns människor som skulle hålla mig trygg, men inte vägen till dem. På något sätt tog jag mig ändå till deras hus och de behandlade mig som en person i chock. Jag fick en filt, te och de ville veta vad som hänt. Allt jag kunde svara var: "Jag vet inte. Jag kan inte gå tillbaka.". Strax efter detta flyttades jag till annan ort, fick börja en ny skola och började bygga ett annat liv. 

Och alltså, sen har det väl varit upp och nergångar som för alla människor. Jag har behövt en hel del utveckling och behöver fortfarande det. Vi ska inte ens börja prata om pinsamma ungdomsminnen XD

Poängen är att jag fyllde 30. En del av mig har alltid väntat på den här dagen som min sista, men jag vaknade i morse och allt kändes bra. Och jag är så oändligt tacksam. Jag har allt jag drömde om. Mitt hem är en trygg plats. Personen jag delar det med kan under tunga dagar få precis allt att bli bra, bara genom att stiga in i rummet och jag får älska honom. Jag är utbildad, jag har ett jobb och jag har vänner. Dessutom känns det som om i allt det här har det alltid funnits så många människor som sett mig och brytt sig och saknat mig. Jag har haft turen att alltid vara älskad, jag har bara inte sett det alla gånger och jag känner att hade jag vetat när jag var ung hur bra mitt liv kunde bli, hade jag aldrig förlorat hoppet. 

Så här är jag, i högar av mjuka sängkläder, med musik och ljudet av sambons data-spelande i bakgrunden, nöjd och glad med mitt liv. Och 30.